3 månader som 3 barnsmamma
Idag, den 15e februari fyller Sally & Konrad 3 månader! Hur det redan men samtidigt endast gått 3 månader är för mig ofattbart...
Hur går det? Hur är det att ha tvillingar? Idag, efter tre månader är det dags att avlägga in första rapport. Detta blir ett ärligt och öppet inlägg. En hård men kärleksfull sanning, min sanning.
Konrad pratar och Sally ler
Här har vi våra guldklimpar. Konrad i grått och Sally i vitt. Tvillingar men så olika på alla sätt och vis.
Idag på sin 3 månadersdag vägde Konrad in på 5830g. Denna man älskar att ligga och prata och höra sin egen röst. Han höjer sällan rösten till skrik utan gnäller, gnyr och grymtar för att visa sitt missnöje som den lilla farbror han är. Skulle han mot förmodan någon gång bryta ut i skrik så är det för att maten inte serveras den sekund han vill ha mat. Äta är Kondrads melodi och han får därför mat först. Han är precis som i magen den lugna av de två, sover gärna länge och älskar att mysa.
Sally är förbaskat söt. Hon är liten med sina 5240g, tjejig och en riktig smilfink. Hon ler som en solstråle med hela ansiktet så fort hon får uppmärksamhet. Till skillnad från sin bror är hon riktigt riktigt högljud och skriket skär in i ben och märg. Är inte Sally nöjd är ingen nöjd. Hon är mästarnas mästare på powernaps, nyfiken på allt och skulle kunna vrida huvudet ur led för att få se vad storasyrran kollar på på tvn. Hon är den av de två vars mage inte är hennes bästa vän och hon är på många sätt lik sin storasyrra som bebis.
Sanningen bakom skrämen
Konrad och Sallys första 2 månaderna var jag och Sebastian hemma tillsammans. Vissa väljer att kalla det lyxigt, jag skulle välja ordet nödvändigt. Tack vare en extra uppsättning armar flöt vardagen på bra trots dåligt med sömn, onda magar och amning i tid och otid.
Två månader kom och gick. Sen blev det dags att sköta vardagen själv, en mamma och tre barn. Sanningen bakom skärmen ser ni på bilden. Periodvis är det tufft, riktigt jäkla skittufft. Någon är alltid missnöjd och jag vill krypa ur mitt eget skinn över att höra barnskrik fler timmar än vad som är hanterbart på att dygn och en trotsande 2,5åring som kräver mer tålamod än vad någon människa är skapt med. Barnen gråter och jag gråter av frustration över att någon alltid gråter, för ångesten över att inte kunna trösta mer än en i taget, över besvikelsen över vilken fruktansvärt dålig mamma man är som inte klarar av att trösta alla sina barn och stressen över att få två bebisar att sova och äta samtidigt (vikten i att synka tvillingar är en historia i sig). En vanlig natt består utav 6-8 amningar samt en större dam som börjat sova riktigt illa och tror att det är morgon både 3 och 4 gånger innan klockan är 06.00. Sammanhängade sömn existerar inte och tröttheten gör att hjärnan inte orkar. Jag glömmer av vad jag ska säga mitt i min mening och det finns dagar då jag legat gråtandes på hallgolvet när jag behöver ta mig ut ur huset för att hämta på förskolan. Ja, de få dagar vi har kunnat utnyttja förskolan såhär i sjuktider.
När jag ligger raklång på hallgolvet, har kastat in handduken och sagt upp mig som mamma för femte gången den här dagen så kommer den där sekunden när Konrad ligger och koooar och fyrar av ett snett leende eller när Sally skiner upp som om det vore den bästa sekunden i hennes liv för att hon ser just dig. Eller när Signes slänger in ännu ett nytt ord, kissar på pottan eller bara hjälper mamma genom att ge sin kära snuttekanin till den bebis som där och då inte har någon famn att ligga i. Den sekunden då allt är glömt och förlåtet. En mamma, tre barn, ett underbart mammaliv. Hårt, slitsamt men fyllt med massor utav kärlek.
Förstår att det är mycket tufft emellanåt och förstår också såklart att det är underbart med. Det tar ju ett tag att vänja in sig vid allt och såklart tufft att vara själv med 3 st, man är ju inte mer än människa